Vi borde sluta snacka om digitalisering
Jag skrev ett utkast till denna text redan i våras i samband med att den nya regeringen lyfte upp frågan om mobilförbud men av någon orsak var jag inte nöjd med mina resonemang och valde att smälta på karamellen till det nya läsåret. 22.8 arrangerade FSL en riktigt bra paneldebatt kring samma fråga och i och med att diskussionen fortsätter dammade jag av detta utkast.
Det pågår nu en debatt gällande hur vi ska tänka gällande telefoner i klassrummet i Finland och i Sverige debatteras skärmtid. Detta är inte första gången vi diskuterar dessa frågor och debatten verkar blossa upp med jämna mellanrum när det kommer ny teknik, ny regering eller när läroplansrevideringar diskuteras. Jag tycker mig se att det finns en viss begreppsförvirring i diskussionen och speciellt när vi använder takbegreppet digitalisering. Det verkar vara så att någon specifik del av den digitala utvecklingen lyfts upp till diskussion, i detta fall mobiler i skolan, rör sig ganska snabbt diskussionen in på digitalisering över lag och frågan blir snabbt väldigt komplex. Jag har länge funderat om vi kanske borde börja lägga begreppet digitalisering på hyllan där bredvid elektrifiering och pappersifiering men vad ska vi då i stället använda för begrepp?
Linda Mannila nämner också begreppsförvirringen i sitt inlägg på TIMDA-bloggen från i våras men jag skulle gärna börja med att förtydliga hur denna förvirring kommer till uttryck lite utgående från det jag själv stöter på i mina olika uppdrag, i media och i sociala medier. Låt säga att rubriken på en artikel i media läggs på ett övergripande plan t.ex. “Har digitaliseringen av skolan gått för långt?”. Klickningar och delningar görs varefter diskussionen sedan tar fart i diverse forum. Här är ett axplock av sådant jag ser att bruka dyka upp i diskussionen.
En elev kanske oroar sig för att lämnas utanför kompisarnas grupper och chattar.
En lärare kanske känner oro för hur eleverna skall göra digitala produkter, vilka tjänster som behövs och hur digitala produkter skall bedömas.
En läkare kanske oroar sig för elevernas skärmtid och stillasittande.
En psykolog kanske oroar sig för elevernas multitaskande och koncentrationsförmåga och hur dessa inverkar på elevens utveckling.
En kurator kanske oroar sig för mobbning i digitala miljöer.
En vårdnadshavare kanske oroar sig för att eleverna ska stöta på olämpligt innehåll.
En politiker kanske oroar sig för att eleverna stöter på fake news.
En IT-stödsperson kanske oroar sig för datasäkerheten.
En jurist kanske oroar sig för hur tjänsterna som används följer GDPR.
Listan kan göras mycket längre. Vi har alla olika associationer i bagaget och dessa påverkar hur vi reagerar när vi stöter på begreppet “digitalisering”. Missförstå mig inte, allas oro kan vara, och är i många fall befogad men det jag ser är att när vi inte uttalar exakt vad vi är oroliga för leder det till en lite konstig diskussion när vi diskuterar skolans digitalisering som nåt allmänt och vedertaget begrepp - som antingen är bra eller dåligt. Samtliga orosmoment jag nämner ovan är sådana som har diskuterats bland lärare och andra som arbetar med temat digital kompetens i skolan men lösningarna och hur vi bemöter oron varier beroende på vad exakt vi är oroliga över.
Om vi t.ex. är oroliga för skärmtid och stillasittande behöver vi kartlägga i vilken omfattning elever använder skärmarna och stillasittande är ju inte isolerat till digitala verktyg utan gäller även för analogt arbete. Rörelse i skolan och andra liknande satsningar jobbar ständigt på denna problematik. Om vi vill förebygga mobbning via digitala miljöer behöver vi arbeta med temat mobbning och involvera vårdnadshavare eftersom mycket av detta sker på fritiden. Kiva skola är en sådan satsning. Om vi är orolig för bedömning av digitala produkter behöver vi granska lärandemål, skapa modellprodukter och lärandematriser. Vi har flera fortbildningar på gång som arbetar med denna problematik. Om vi är oroliga för datasäkerhet behöver vi kanske revidera IT-strategier, digitala lärstigar och kartlägga tjänsterna elever har tillgång till och handleda eleverna i datasäkerhet. Även detta görs på flera håll. Jag kunde fortsätta med varje orosmoment jag nämner ovan men poängen är att mycket arbete görs på denna front och detta är inget vi inte redan arbetat på under flera år. För varje ny utmaning i form av en ny teknik eller nytt styrdokument som kommer emot skapas småningom satsningar och ansvarspersoner på lokal nivå för att stöda skolan i sitt utvecklingsarbete.
Lite samma begreppsförvirring ser vi även i forskningen som Neil Selwyn så snyggt förklarar i ett debattinlägg i samma TIMDA-blogg. Alla forskare arbetar utgående från sitt eget ämnesperspektiv och tar fasta på olika delar av skolans digitalisering i sin forskning utifrån det egna perspektivet. Forskningen är av sin karaktär sådan att man försöker definiera specifika forskningsfrågor och sedan undersöka specifikt just den frågan. Visst har forskare tillgång till i stort sett all annan forskning som görs men eftersom forskning oftast publiceras i ämnesspecifika journaler tenderar man att hålla sig till det egna ämnet och perspektivet för att kunna få forskningen publicerad. Det blir därför lite knepigt när enstaka artiklar eller forskare kommuniceras i media eller sociala medier utan att ge utrymme för andra ämnesperspektiv.
Begreppet Digital kompetens är jag mer trygg i eftersom det handlar om färdigheter som vi behöver lära oss och vi kan definiera dessa tydligt t.ex. med stöd av EU:s DigComp-ramverk men begreppet “digitalisering” är problematiskt i och med att det är så brett och mångfacetterat samt att vi har olika associationer med det beroende på vilket perspektiv vi har. Dessutom är det lite knepigt att diskutera skolans digitalisering även av den orsaken att vi saknar verktyg för att kartlägga hur digitaliseringen framskrider. Vilka mätare mäter digitaliseringen. Antal enheter per elev eller användningsgrad i tid kan vara två mätare men vad säger dessa egentligen om vad som görs med enheterna? Framför allt, vilka mätare mäter effekten av digitaliseringen? Jag önskar att vi alla skulle reflektera hur vi använder begreppet “digitalisering” och i de flesta fall önskar jag att vi i stället går aningen djupare och uttalar tydligt exakt vilken del av temat vi diskuterar eller är oroliga över, må det sedan vara mobiler, skärmtid, bedömning eller datasäkerhet. Då kanske vi får större möjligheter att nå koncensus i diskussioner oavsett forum. Här har medier en stor roll men även vi som jobbar inom branchen.
Ibland behöver vi ändå prata på ett allmänt plan utan att gå in på detaljer. Det har jag full förståelse för och behöver själv göra redan när jag t.ex. presenterar mig. Mitt förslag är att vi ersätter begreppet digitalisering med begreppet skolutveckling i sådana här sammanhang. Jag kommer själv att försöka svänga över till det begreppet och jag hoppas att andra hoppar på. Förresten, vad är ens motsatsen till digitalisering i dagens värld? Finns det nåt som är totalt analogt där inga tekniska verktyg, appar eller tjänster behövs eller finns att tillgå?